Efter att ha ägnat dagen åt avancerad skatteplanering tillsammans med min gode vän Revisorn kände jag att vi var förtjänta av en belöning för vårt hårda arbete. Vi satte oss i biblioteket, bad tjänstepersonalen att tända en brasa och komma in med cognac och en bricka med gåsleverkanapéer och andra läckra hors d'oeuvres. Stämningen var på topp, men förbyttes snabbt i obehag då jag tog fram min käcka lilla iPhonemanick för att ögna igenom nyheterna. En kvinna visade sig ha blivit dödad i en vargattack!
Som två vana jägare har vi flera gånger varit med om att vi fått gå tomhämta hem efter en jakt då mordiska vargar redan länsat skogen på byten, och Advokaten har också berättat hur en bekant till hans kusin en gång för 20 år var med i samma jaktlag som en gentleman vars hund blev tagen av en varg!
Detta hindrar förstås inte varglobbyn från att fortsätta sin sanslösa kampanj för att sprida detta skadedjur i våra svenska skogar. En viktig del av denna kampanj går ut på att tvinga våra zoologiska parker att föda upp stora mängder vargar, vilka därefter sedan i hemlighet sätts ut i de svenska skogarna.
Så länge konsekvenserna begränsat sig till massakrerade hundar, torterade älgar och godsägare och andra jägare på som blivit berövade på sina rättmätiga troféer, har varglobbyn kunnat komma undan med detta skamliga beteende. Men när nu kampanjen också börjar kräva människooffer visar sig varglobbyns verkliga ansikte. Jag hoppas att de skäms en dag som denna!
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
SvD12,
SvD13,
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5,
SR6,
SR7,
SR8,
Exp,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
GP1,
GP2,
GP3,
GP4,
GP5
Visar inlägg med etikett Revisorn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Revisorn. Visa alla inlägg
söndag 17 juni 2012
torsdag 7 juni 2012
Vänsterns arbetsvägran - ett samhällsfarligt vågspel
Personalen på svenska restauranger och hotell ämnar tydligen börja arbetsvägra i morgon, en så kallad "strejk" som det tydligen heter med en modern eufemism. Förhoppningen är med allra största sannolikhet att på detta gangstervis pressa de svenska arbetsgivarna att höja lönen för okvalificerat arbete ännu mer, trots de rådande stora ekonomiska problemen.
Personligen kan detta drabba mig så till vida att jag får ställa in morgondagens planerade lunch med Mäklarens son, inför vilken vi hade sett fram emot snittar med rysk kaviar, kobebiff och champagne. Som tur är har jag en egen husa som är mycket händig i köket, så jag och Mäklarens son får i värsta fall ta en droska hem till residenset och äta hemmavid istället. I dagens Sverige har emellertid som alla vet många människor inte den ekonomiska framsynthet som krävs för att få råd med att anställa tjänstepersonal, och för dessa är restaurangerna en livsviktig livlina.
Vänsterns utpressningsförsök med denna arbetsvägran kan därför mycket väl komma att slå tillbaka på dem själva. Om miljontals arbetare runtom i Sverige i morgon finner sin lokala lunchrestaurang stängd så betvivlar jag djupt att vänsterns tilltag kommer att vinna folkets sympatier. Vem vet, kanske detta till och med leder till någonting positivt i förlängningen? En hälsosam diskussion om det tilltagande problemet med samhällsfarlig arbetsvägran skulle göra det svenska samhället gott!
Uppdatering: Mäklarens son och jag kunde luncha som planerat, som tur var. Faran är dock långtifrån över, vänsterns arbetsvägran sköts tydligen upp till på måndag. Nu är det måndagens cognacsflamberade Mainehummer med Advokaten, Friherren och Revisorn som ligger i farozonen.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP, SR
Personligen kan detta drabba mig så till vida att jag får ställa in morgondagens planerade lunch med Mäklarens son, inför vilken vi hade sett fram emot snittar med rysk kaviar, kobebiff och champagne. Som tur är har jag en egen husa som är mycket händig i köket, så jag och Mäklarens son får i värsta fall ta en droska hem till residenset och äta hemmavid istället. I dagens Sverige har emellertid som alla vet många människor inte den ekonomiska framsynthet som krävs för att få råd med att anställa tjänstepersonal, och för dessa är restaurangerna en livsviktig livlina.
Vänsterns utpressningsförsök med denna arbetsvägran kan därför mycket väl komma att slå tillbaka på dem själva. Om miljontals arbetare runtom i Sverige i morgon finner sin lokala lunchrestaurang stängd så betvivlar jag djupt att vänsterns tilltag kommer att vinna folkets sympatier. Vem vet, kanske detta till och med leder till någonting positivt i förlängningen? En hälsosam diskussion om det tilltagande problemet med samhällsfarlig arbetsvägran skulle göra det svenska samhället gott!
Uppdatering: Mäklarens son och jag kunde luncha som planerat, som tur var. Faran är dock långtifrån över, vänsterns arbetsvägran sköts tydligen upp till på måndag. Nu är det måndagens cognacsflamberade Mainehummer med Advokaten, Friherren och Revisorn som ligger i farozonen.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP, SR
tisdag 17 januari 2012
Kvinnor och barn först tycks inte gälla längre
I min iver att redogöra för dagens diskussioner kring landsortstidningsjournalisten Juholt tycks jag ha glömt bort att upplysa mina läsare om det andra stora samtalsämnet för dagens lunch, nämligen Costa Concordias tragiska förlisning. Efter att jag själv och Diplomaten någonstans halvvägs genom kobebiffen hade uppdaterat Revisorn och Bankmannen om den mindre roll vi själva spelat i dramat, övergick diskussionen till att röra sig kring manskapets bedrövliga beteende.
Vi var alla djupt chockerande över de uppgifter som hade framkommit om att fartygets kapten lämnat fartyget långt före evakueringen av förstaklasspassagerarna var över. Den gamla fina maritima hederskodexen som så kort och koncist sammanfattas i "kvinnor och barn först" tycks i dagens principlösa samhälle ha blivit kastad på historiens sophög. Fartygets kvinnliga passagerare tycks ha fått kämpa sig fram till nödutgångar och livbåtar utan hjälp från fartygets högre befäl.
Kvinnorna i första klass har troligtvis, som så många gånger förr, drabbats hårdast av detta. Ovana vid fysiska strapatser och hårt arbete har de i eleganta högklackade skor och pälsar fått kämpa sig fram genom de panikslagna folkmassorna på egen hand. Flera av de befäl vilkas plikt det var att vara behjälpliga vid denna sorts incidenter hade då uppenbarligen redan lämnat skeppet.
Kaptenen, till synes en kvinnokarl utan börd, hade måhända blivit berusad av den makt och prestige hans titel har gett honom till skänks, och helt enkelt glömt att med den högtidligt klingande kaptenstiteln följer också ett stort ansvar. I ett samhälle i vilket klasstrukturerna bryts ned mer och mer är detta ett växande socialt problem.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1, Ab2, SVT1, SVT2, SVT3,
Vi var alla djupt chockerande över de uppgifter som hade framkommit om att fartygets kapten lämnat fartyget långt före evakueringen av förstaklasspassagerarna var över. Den gamla fina maritima hederskodexen som så kort och koncist sammanfattas i "kvinnor och barn först" tycks i dagens principlösa samhälle ha blivit kastad på historiens sophög. Fartygets kvinnliga passagerare tycks ha fått kämpa sig fram till nödutgångar och livbåtar utan hjälp från fartygets högre befäl.
Kvinnorna i första klass har troligtvis, som så många gånger förr, drabbats hårdast av detta. Ovana vid fysiska strapatser och hårt arbete har de i eleganta högklackade skor och pälsar fått kämpa sig fram genom de panikslagna folkmassorna på egen hand. Flera av de befäl vilkas plikt det var att vara behjälpliga vid denna sorts incidenter hade då uppenbarligen redan lämnat skeppet.
Kaptenen, till synes en kvinnokarl utan börd, hade måhända blivit berusad av den makt och prestige hans titel har gett honom till skänks, och helt enkelt glömt att med den högtidligt klingande kaptenstiteln följer också ett stort ansvar. I ett samhälle i vilket klasstrukturerna bryts ned mer och mer är detta ett växande socialt problem.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1, Ab2, SVT1, SVT2, SVT3,
Sympatin för landsortstidningsreportern Juholt blev kortvarig
Efter gårdagens inlägg i vilket jag uttryckte en viss sympati för landsortstidningsreportern Juholt så gick telefonerna varma här hemma må ni tro. Revisorn, Bankmannen, Diplomaten och Kamrern ringde samtliga upp och undrade hur det stod till med mig egentligen.
Jag förklarade skrockande hur ryktet om mitt klassförräderi var kraftigt överdrivet. Vad jag hade menat med mitt inlägg, förklarade jag tålmodigt, var bara att offentligt luftade min starka oro över vad värnpliktssystemet avskaffande skulle leda till. Både landets och de unga männens framtid äventyras som bekant å det grövsta av den här sortens liberala samhällsexperiment, och landsortstidningsreportern Juholt tycktes i sitt tal igår dela min oro.
Vid dagens frukost var det därför nära att jag satte mitt frukostkaffe (en kopp exklusivt Kopi Luwak) i vrångstrupen, när jag i tidningen kunde läsa om hur landsortstidningsreportern hade ljugit för att vinna min och andra försvarsintresserades sympati. Talet om ett underfinansierat försvar visade sig nämligen endast vara spel för gallerierna. Inte nog med att Juholt inte verkar ha några som helst planer på att återinföra den fina gamla traditionen med värnplikt, han vill tydligen inte ens tillföra försvaret några nya resurser.
Jag kom överens med Bankmannen, Revisorn och Diplomaten i går kväll om att träffas på lunchen idag, så att vi i lugn och ro skulle kunna utreda gårdagens missförstånd över en bit cognacsflamberad kobebiff och ett glass rött årgångsvin eller två. Gårdagens spända stämning kom dock helt av sig när jag berättade om min uppenbarelse vid frukostbordet, och vi kunde i bästa vänskap skratta åt det inträffade.
Diplomaten som genom sin yrkesroll utvecklat en träffsäker fingertoppskänsla för politikens subtiliteter påpekade dessutom någonting mycket intressant, över cognacen vi unnade oss efter maten var uppäten. Att landsortstidningsreportern Juholt nu har anlitat den här landsortslektorn Urban Ahlin som problemlösare, förklarade Diplomaten, är ett tecken på att till och med Juholt själv inser hur han gick för långt den här gången.
Detta fick dock i sin tur den annars så försynte Revisorn att gå igång på alla tolv cylindrarna. Urban Ahlin, påminde Revisorn oss, var mannen bakom de rödgrönas närmast bolsjevikiska vallöfte att kräva att USA skulle lämna alla sina baser runt om i världen. Hur kan någon som vill lämna Europa oskyddat för kommunistisk agression, frågade sig Revisorn retorisk, vara rätt man på posten som problemlösare?
Att min sympati för landsortstidningsreportern Juholt blev kortvarig kommer därför knappast få någon av mina trogna läsare att rynka på ögonbrynen.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SVT1, SVT2, SVT3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
Jag förklarade skrockande hur ryktet om mitt klassförräderi var kraftigt överdrivet. Vad jag hade menat med mitt inlägg, förklarade jag tålmodigt, var bara att offentligt luftade min starka oro över vad värnpliktssystemet avskaffande skulle leda till. Både landets och de unga männens framtid äventyras som bekant å det grövsta av den här sortens liberala samhällsexperiment, och landsortstidningsreportern Juholt tycktes i sitt tal igår dela min oro.
Vid dagens frukost var det därför nära att jag satte mitt frukostkaffe (en kopp exklusivt Kopi Luwak) i vrångstrupen, när jag i tidningen kunde läsa om hur landsortstidningsreportern hade ljugit för att vinna min och andra försvarsintresserades sympati. Talet om ett underfinansierat försvar visade sig nämligen endast vara spel för gallerierna. Inte nog med att Juholt inte verkar ha några som helst planer på att återinföra den fina gamla traditionen med värnplikt, han vill tydligen inte ens tillföra försvaret några nya resurser.
Jag kom överens med Bankmannen, Revisorn och Diplomaten i går kväll om att träffas på lunchen idag, så att vi i lugn och ro skulle kunna utreda gårdagens missförstånd över en bit cognacsflamberad kobebiff och ett glass rött årgångsvin eller två. Gårdagens spända stämning kom dock helt av sig när jag berättade om min uppenbarelse vid frukostbordet, och vi kunde i bästa vänskap skratta åt det inträffade.
Diplomaten som genom sin yrkesroll utvecklat en träffsäker fingertoppskänsla för politikens subtiliteter påpekade dessutom någonting mycket intressant, över cognacen vi unnade oss efter maten var uppäten. Att landsortstidningsreportern Juholt nu har anlitat den här landsortslektorn Urban Ahlin som problemlösare, förklarade Diplomaten, är ett tecken på att till och med Juholt själv inser hur han gick för långt den här gången.
Detta fick dock i sin tur den annars så försynte Revisorn att gå igång på alla tolv cylindrarna. Urban Ahlin, påminde Revisorn oss, var mannen bakom de rödgrönas närmast bolsjevikiska vallöfte att kräva att USA skulle lämna alla sina baser runt om i världen. Hur kan någon som vill lämna Europa oskyddat för kommunistisk agression, frågade sig Revisorn retorisk, vara rätt man på posten som problemlösare?
Att min sympati för landsortstidningsreportern Juholt blev kortvarig kommer därför knappast få någon av mina trogna läsare att rynka på ögonbrynen.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SVT1, SVT2, SVT3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
fredag 13 januari 2012
Seanser och överklassafari
Gårdagens spännande diskussion om hur polisen anlitar sierskor fick mig att tänka på hur min salige farfar Greven och Advokatens farfar den salige Advokaten brukade hålla seanser här hemma. Efter att jag hade skrivit om detta kunde jag inte låta bli att skicka upp min butler på vinden för att hämta ned den framlidne Grevens ouijabord, och efter att han hade dammat av det och överlämnat det till mig satt jag länge och tittade drömskt framför mig. Jag kunde inte sluta tänka på hur ouijabordet en gång hjälpte min farfar att hitta den framlidna Grevinnans försvunna diamantring.
Efter en stund så kunde jag inte hålla mig längre utan bad min butler att telefonera Friherren, Avokaten, Diplomaten och Revisorn och bjuda in dem till seans här i salongen i kväll. Till min glädje tackade alla ja utom Revisorn, som tydligen hade fått en ny spännande ekonomibok av Revisorskan som han ville ägna kvällen åt att fördjupa sig i. Jag har tagit fram mina finaste cigarrer och låtit inhandla rökelse och en extra fin cognac, för att rama in kvällens spännande tilldragelse i en angenäm och gemytlig klärvoajant atmosfär. Att det är fredagen den trettonde skadar förstås inte heller! Jag lovar återkomma om resultatet, med lite tur kanske andarna hjälper oss hitta Grevinnans försvunna minkpäls eller min framlidne fader Grevens cigarrgiljotin i silver, som jag har letat efter i flera år nu.
För övrigt så såg jag igår från droskan på väg såväl till som från Advokaten hur ovanligt många taffligt klädda människor rörde sig i områden där de definitivt inte hörde hemma. Jag tänkte att det kanske handlade om hantverkare som skulle reparera någons jacuzzi eller liknande och reflekterade sedan inte mer över saken. Mina tankar var förstås vid tidpunkten i fråga därtill alltför upptagna med alla besvär som uppkomlingen von Wolffhaupt hade åsamkat mig med sina absurda anklagelser om insideraffärer.
Friherren uppmärksannade mig emellertid över dagens lunch med cigarr och champagne på att sanningen var något mycket obehagligare än så. De många blåjeansklädda personerna utan känsla för stils närvaro visade sig bero på ett nytt och vulgärt fenomen, som tydligen kallas för "överklassafari". Socialistiska elektriker och andra fackanslutna flockas nu tydligen till stadens mer exklusiva adresser i drivor, för att titta in genom sina arbetsgivares fönster och skapa dålig stämning och otrygghet bland våra kvinnor och barn.
Jag kan mycket väl tänka mig att kommunisternas ledare, den här nye gossen Sjöstedt, ägnade en del av den kongress som kommunisterna nyligen höll till att uppmuntra sina revolutionära anhängare till dåligt beteende av detta slag. När den ekonomiska krisen nu åsamkar så många svenska företagare miljardförluster ser Sjöstedt sin chans att bedriga psykologisk krigsföring mot de till synes försvagade företrädarna för det svenska näringslivet.
När därtill den moraliska kris som utspelar sig parallellt med den ekonomiska nu även börjar försvaga det tidigare så värdekonservativa föredömet kristdemokraterna (även om eldsjälar som Sacrédeus fortfarande håller fanan högt) hoppas Sjöstedt komma undan med detta demoraliserande prickskytte mot de svenska arbetsgivarna, men skrattar bäst som skrattar sist! När jag skummade igenom tidningsrubrikerna på min käcka lilla iPhone-manick tidigare idag erfor jag att fenomenet i fråga nu är polisanmält! Med lite tur får Sjöstedts förtrupper inom kort skaka galler och vi som bor här kommer återigen kunna känna oss säkra på våra egna gator.
Landsortstidningsreportern Juholt är ju för övrigt ett utmärkt exempel på varför man skall hålla sig till sina egna, snarare att haka på dagsflugor som klassresor och överklassafari. Juholt gjorde säkert ett bra jobb med att rapportera om bortsprungna katter i Oskarshamnsbladet, men se hur det har gått för honom nu när han har kommit till den stora världen och fått tillgång till pengar.
På samma sätt har eliterna inget bland vanliga människor att göra. Vilka är vi att bestämma över hur till exempel deras simpla men folkliga innebandyturneringar skall organiseras? Min fader den framlidne Greven sade alltid att man skall tala med bönder på bönders vis, och när nu kultureliten från sina långa elfenbenshorn vill tala om för allmogen hur deras enkla men uppenbarligen uppskattade folknöjen skall organiseras så är detta precis vad man då inte gör!
Efter en stund så kunde jag inte hålla mig längre utan bad min butler att telefonera Friherren, Avokaten, Diplomaten och Revisorn och bjuda in dem till seans här i salongen i kväll. Till min glädje tackade alla ja utom Revisorn, som tydligen hade fått en ny spännande ekonomibok av Revisorskan som han ville ägna kvällen åt att fördjupa sig i. Jag har tagit fram mina finaste cigarrer och låtit inhandla rökelse och en extra fin cognac, för att rama in kvällens spännande tilldragelse i en angenäm och gemytlig klärvoajant atmosfär. Att det är fredagen den trettonde skadar förstås inte heller! Jag lovar återkomma om resultatet, med lite tur kanske andarna hjälper oss hitta Grevinnans försvunna minkpäls eller min framlidne fader Grevens cigarrgiljotin i silver, som jag har letat efter i flera år nu.
För övrigt så såg jag igår från droskan på väg såväl till som från Advokaten hur ovanligt många taffligt klädda människor rörde sig i områden där de definitivt inte hörde hemma. Jag tänkte att det kanske handlade om hantverkare som skulle reparera någons jacuzzi eller liknande och reflekterade sedan inte mer över saken. Mina tankar var förstås vid tidpunkten i fråga därtill alltför upptagna med alla besvär som uppkomlingen von Wolffhaupt hade åsamkat mig med sina absurda anklagelser om insideraffärer.
Friherren uppmärksannade mig emellertid över dagens lunch med cigarr och champagne på att sanningen var något mycket obehagligare än så. De många blåjeansklädda personerna utan känsla för stils närvaro visade sig bero på ett nytt och vulgärt fenomen, som tydligen kallas för "överklassafari". Socialistiska elektriker och andra fackanslutna flockas nu tydligen till stadens mer exklusiva adresser i drivor, för att titta in genom sina arbetsgivares fönster och skapa dålig stämning och otrygghet bland våra kvinnor och barn.
Jag kan mycket väl tänka mig att kommunisternas ledare, den här nye gossen Sjöstedt, ägnade en del av den kongress som kommunisterna nyligen höll till att uppmuntra sina revolutionära anhängare till dåligt beteende av detta slag. När den ekonomiska krisen nu åsamkar så många svenska företagare miljardförluster ser Sjöstedt sin chans att bedriga psykologisk krigsföring mot de till synes försvagade företrädarna för det svenska näringslivet.
När därtill den moraliska kris som utspelar sig parallellt med den ekonomiska nu även börjar försvaga det tidigare så värdekonservativa föredömet kristdemokraterna (även om eldsjälar som Sacrédeus fortfarande håller fanan högt) hoppas Sjöstedt komma undan med detta demoraliserande prickskytte mot de svenska arbetsgivarna, men skrattar bäst som skrattar sist! När jag skummade igenom tidningsrubrikerna på min käcka lilla iPhone-manick tidigare idag erfor jag att fenomenet i fråga nu är polisanmält! Med lite tur får Sjöstedts förtrupper inom kort skaka galler och vi som bor här kommer återigen kunna känna oss säkra på våra egna gator.
Landsortstidningsreportern Juholt är ju för övrigt ett utmärkt exempel på varför man skall hålla sig till sina egna, snarare att haka på dagsflugor som klassresor och överklassafari. Juholt gjorde säkert ett bra jobb med att rapportera om bortsprungna katter i Oskarshamnsbladet, men se hur det har gått för honom nu när han har kommit till den stora världen och fått tillgång till pengar.
På samma sätt har eliterna inget bland vanliga människor att göra. Vilka är vi att bestämma över hur till exempel deras simpla men folkliga innebandyturneringar skall organiseras? Min fader den framlidne Greven sade alltid att man skall tala med bönder på bönders vis, och när nu kultureliten från sina långa elfenbenshorn vill tala om för allmogen hur deras enkla men uppenbarligen uppskattade folknöjen skall organiseras så är detta precis vad man då inte gör!
tisdag 10 januari 2012
Sjöstedt och Slussenvänstern hotar demokratin
Det var Friherren som till sist sade de kloka orden jag sent skall glömma. "De här lymlarna hotar ju demokratin!" utbrast han, och slog näven i bordet så att cognacsglasen skallrade och han nästan krossade glaset på sitt nya Rolexur. Men låt mig börja från början.
Vid tiotiden ringde Friherren och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans. Jag hade redan kommit överens med Advokaten och Revisorn att träffas över en rejäl bit Kobebiff, men jag förklarade för Friherren att han självklart var välkommen att ansluta sig. Sagt och gjort, vi unnade oss en trerätters lunch bestående av snittar med rysk kaviar, direktinflugen nyslaktad Kobebiff (ingen sån där smaklös variant som har frysts ned och transporterats på något smutsigt fartyg) i tryffelsås och som avslutning en gâteau au chocolat, bakad på finaste grand cru-kakao.
Till efterrätten unnade vi oss varsitt glas cognac och började diskutera den skamlösa behandling av aktiemäklare som nu breder ut sig i spåren av Anders Borgs hets mot bankerna. Så småningom kom diskussionen in på den här nye kommunistordföranden Jonas Sjöstedt. Vi var rörande eniga om att hans idéer är djupt i otakt med vår samtid. Hans förslag om minskad arbetstid är ett steg i helt fel riktning nu när vi behöver jobba mer, inte mindre och han skulle bara få höra vad Grevinnan har att säga om hans krav på delad föräldraledighet!
Hans hets mot riskkapitalbolagen är förstås också en oroväckande utveckling, liksom hans vanvettiga förslag om att förbjuda vinster för vård och skolföretag. "Vem", sade jag retoriskt till de andra kring lunchbordet, "skulle vilja driva våra skolor och ålderdomshem under sådana omständigheter? Är herr Sjöstedts mål att våra gamla och unga skall få klara sig på egen hand, utan vare sig lokaler eller tillsyn?"
Det var dock när diskussionen kom in på motståndet mot ombyggnationen av Slussen som Friherren kände hur han hade fått nog av den vänsterhegemoni som har lagt sig som en kvävande dimma över vårt land. "Beslutet är taget i demokratisk ordning", dundrade Friherren. "Vilka är dessa försupna rödvinspoeter att sätta sig över den svenska demokratin?" Advokaten nämnde då hur den så kallade Kulturslussen nu försöker få till en folkomröstning i frågan, och det var något brast för den vanligtvis så sansade Friherren och han drämde näven i bordet.
Jag fann det såklart en smula komiskt vid tidpunkten, inte minst eftersom hans plötsliga utbrott skrämde en servitris så till den grad att hon tappade ut en silverbricka full med löjromsmousse på golvet och porslinskålarna gick i småbitar. Efter att munterheten lagt sig och jag började fundera på vad Friherren egentligen hade sagt var det dock inte utan att jag fick en klump i halsen. Vilka är egentligen dessa kommunistiska rabulister att sätta sig över demokratiskt tagna beslut, oavsett om de rör våra fina friskolor, Carema eller som i det aktuella fallet Slussen? Efter att under många år ha vant sig vid att få precis som de vill, har de nu börjat anse sig stå över till och med demokratiskt tagna beslut. Det är en skrämmande framtid för Sverige som man skönjas i deras attityd!
Vid tiotiden ringde Friherren och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans. Jag hade redan kommit överens med Advokaten och Revisorn att träffas över en rejäl bit Kobebiff, men jag förklarade för Friherren att han självklart var välkommen att ansluta sig. Sagt och gjort, vi unnade oss en trerätters lunch bestående av snittar med rysk kaviar, direktinflugen nyslaktad Kobebiff (ingen sån där smaklös variant som har frysts ned och transporterats på något smutsigt fartyg) i tryffelsås och som avslutning en gâteau au chocolat, bakad på finaste grand cru-kakao.
Till efterrätten unnade vi oss varsitt glas cognac och började diskutera den skamlösa behandling av aktiemäklare som nu breder ut sig i spåren av Anders Borgs hets mot bankerna. Så småningom kom diskussionen in på den här nye kommunistordföranden Jonas Sjöstedt. Vi var rörande eniga om att hans idéer är djupt i otakt med vår samtid. Hans förslag om minskad arbetstid är ett steg i helt fel riktning nu när vi behöver jobba mer, inte mindre och han skulle bara få höra vad Grevinnan har att säga om hans krav på delad föräldraledighet!
Hans hets mot riskkapitalbolagen är förstås också en oroväckande utveckling, liksom hans vanvettiga förslag om att förbjuda vinster för vård och skolföretag. "Vem", sade jag retoriskt till de andra kring lunchbordet, "skulle vilja driva våra skolor och ålderdomshem under sådana omständigheter? Är herr Sjöstedts mål att våra gamla och unga skall få klara sig på egen hand, utan vare sig lokaler eller tillsyn?"
Det var dock när diskussionen kom in på motståndet mot ombyggnationen av Slussen som Friherren kände hur han hade fått nog av den vänsterhegemoni som har lagt sig som en kvävande dimma över vårt land. "Beslutet är taget i demokratisk ordning", dundrade Friherren. "Vilka är dessa försupna rödvinspoeter att sätta sig över den svenska demokratin?" Advokaten nämnde då hur den så kallade Kulturslussen nu försöker få till en folkomröstning i frågan, och det var något brast för den vanligtvis så sansade Friherren och han drämde näven i bordet.
Jag fann det såklart en smula komiskt vid tidpunkten, inte minst eftersom hans plötsliga utbrott skrämde en servitris så till den grad att hon tappade ut en silverbricka full med löjromsmousse på golvet och porslinskålarna gick i småbitar. Efter att munterheten lagt sig och jag började fundera på vad Friherren egentligen hade sagt var det dock inte utan att jag fick en klump i halsen. Vilka är egentligen dessa kommunistiska rabulister att sätta sig över demokratiskt tagna beslut, oavsett om de rör våra fina friskolor, Carema eller som i det aktuella fallet Slussen? Efter att under många år ha vant sig vid att få precis som de vill, har de nu börjat anse sig stå över till och med demokratiskt tagna beslut. Det är en skrämmande framtid för Sverige som man skönjas i deras attityd!
lördag 7 januari 2012
Värdekonservatismens återkomst
Efter gårdagens tennis och pistolskytte så bjöd jag in Revisorn, Diplomaten, Friherren och Mäklaren med fruar på en spontan trettondagsbjudning. Efter att vi ätit och druckit gott så delade vi upp oss, så som man så ofta gör i dessa sammanhang. Vi män samlades i biljardrummet över cigarr och cognac, medan kvinnorna samlades i salongen för att diskutera tjänstepersonal, kläder, barnbarn och allt det där som intresserar kvinnofolk nu för tiden.
Detta är ju trots allt ett naturligt och medfött mänskligt beteende, och jag kan därför inte låta bli att tänka på gårdagskvällen när jag nu på min käcka lilla iPhone-manick läser en debattartikel där företrädare för de borgerliga(!) partiernas kvinnoförbund nu föreslår ett antal åtgärder för att öka andelen kvinnor i bolagsstyrelserna. Att Folkpartiet skriver under detta förslag är knappast förvånande, detta parti präglas ju sedan länge av en naiv och idealistisk liberal verklighetsuppfattning.
Bondeförbundets medverkan förvånar mig inte heller, de är ju numera inne på sin tredje(!) kvinnliga partiledare. Att däremot Kristdemokraterna medverkar gör mig besviken, detta parti har ju annars historiskt präglats av sunda värdekonservativa värderingar. Kanske är även detta parti nu på väg att kapitulera för den politiska korrektheten.
Till min stora glädje har däremot Högern valt att inte medverka! Högern har ju allt sedan den här gossen Reinfeldt tog över partiet tagit oroväckande stora steg i socialistisk riktning, och den smygsocialdemokratiske landsortsekonomen till finansminister Anders Borg kallar ju sig till och med feminist! Att Högern nu trots detta vägrar att delta i denna feministiska cirkus är därför en väldigt positiv överraskning. Kanske finns det hopp för värdekonservatismen, trots allt.
Detta är ju trots allt ett naturligt och medfött mänskligt beteende, och jag kan därför inte låta bli att tänka på gårdagskvällen när jag nu på min käcka lilla iPhone-manick läser en debattartikel där företrädare för de borgerliga(!) partiernas kvinnoförbund nu föreslår ett antal åtgärder för att öka andelen kvinnor i bolagsstyrelserna. Att Folkpartiet skriver under detta förslag är knappast förvånande, detta parti präglas ju sedan länge av en naiv och idealistisk liberal verklighetsuppfattning.
Bondeförbundets medverkan förvånar mig inte heller, de är ju numera inne på sin tredje(!) kvinnliga partiledare. Att däremot Kristdemokraterna medverkar gör mig besviken, detta parti har ju annars historiskt präglats av sunda värdekonservativa värderingar. Kanske är även detta parti nu på väg att kapitulera för den politiska korrektheten.
Till min stora glädje har däremot Högern valt att inte medverka! Högern har ju allt sedan den här gossen Reinfeldt tog över partiet tagit oroväckande stora steg i socialistisk riktning, och den smygsocialdemokratiske landsortsekonomen till finansminister Anders Borg kallar ju sig till och med feminist! Att Högern nu trots detta vägrar att delta i denna feministiska cirkus är därför en väldigt positiv överraskning. Kanske finns det hopp för värdekonservatismen, trots allt.
fredag 6 januari 2012
Vi låter oss inte skrämmas av kommunismen!
Jag har i sann gentlemannaanda tillbringat förmiddagen med att spela tennis tillsammans med Revisorn. Vi finner båda stort nöje i att i sann sportsligt anda utöva denna klassiska sport mot varandra, men tyvärr "förlorade" jag efter att ännu en gång ha råkat ut för defekt utrustning. Ett högt pris är tyvärr ingen garanti för ett välbalanserat racket nu för tiden, och tack vare detta problem har jag tvingats genomlida den ena förnedrande "förlusten" efter den andra.
Efter matchen så satte jag på min lilla käcka iPhone-manick med diamantinlägg som Grevinnan köpte till mig i Dubai, och skummade igenom nyhetsflödet. Den här gossen Sjöstedt har tydligen blivit vald till kommunisternas partiledare nu, och jag börjar undra om jag kanske inte tog ut glädjen i förskott när jag skålade i cognac för tågkonduktören Ohlys avgång igår.
Sjöstedt verkar vara ännu en farlig motståndare till det svenska näringslivet. Att han är en rabiat EU-motståndare har inte hindrat honom från att i flera år jobba för EU med alla de löneförmåner detta innebär. Han vill också förbjuda friskolorna från att ta ut vinster(!) och har uppenbarligen inte funderat över vem som skulle vilja bedriva skolverksamhet under så ofördelaktiga omständigheter.
Därtill är han inte bara en klimatfundamentalist som vill minska kolmonoxidutsläppen, utan har också kokat ihop någon förvirrad teori om att dessa utsläpp hör samman med "internationell solidaritet och rättvisa". Utifrån denna förvirrade tes argumenterar han sedan för att järnvägen skall byggas ut, trots att den idag så tydligt visat sig vara en teknisk återvändsgränd.
"Han kan skrämma skiten ur borgarna" sades tydligen på kommunistkongressen, vilket säkerligen var ett tungt vägande skäl till att han valdes. Vi låter oss dock inte skrämmas! Tror ett gäng rabulister, anarkister och uppviglare att de kan hota den svenska överklassens ställning så har de allvarligt underskattat vår makt! I värsta fall flyttar jag helt enkelt till villan på Rivieran, och tar mina pengar med mig. Därefter kan ju herr Sjöstedt försöka beskatta dem bäst han vill.
Efter matchen så satte jag på min lilla käcka iPhone-manick med diamantinlägg som Grevinnan köpte till mig i Dubai, och skummade igenom nyhetsflödet. Den här gossen Sjöstedt har tydligen blivit vald till kommunisternas partiledare nu, och jag börjar undra om jag kanske inte tog ut glädjen i förskott när jag skålade i cognac för tågkonduktören Ohlys avgång igår.
Sjöstedt verkar vara ännu en farlig motståndare till det svenska näringslivet. Att han är en rabiat EU-motståndare har inte hindrat honom från att i flera år jobba för EU med alla de löneförmåner detta innebär. Han vill också förbjuda friskolorna från att ta ut vinster(!) och har uppenbarligen inte funderat över vem som skulle vilja bedriva skolverksamhet under så ofördelaktiga omständigheter.
Därtill är han inte bara en klimatfundamentalist som vill minska kolmonoxidutsläppen, utan har också kokat ihop någon förvirrad teori om att dessa utsläpp hör samman med "internationell solidaritet och rättvisa". Utifrån denna förvirrade tes argumenterar han sedan för att järnvägen skall byggas ut, trots att den idag så tydligt visat sig vara en teknisk återvändsgränd.
"Han kan skrämma skiten ur borgarna" sades tydligen på kommunistkongressen, vilket säkerligen var ett tungt vägande skäl till att han valdes. Vi låter oss dock inte skrämmas! Tror ett gäng rabulister, anarkister och uppviglare att de kan hota den svenska överklassens ställning så har de allvarligt underskattat vår makt! I värsta fall flyttar jag helt enkelt till villan på Rivieran, och tar mina pengar med mig. Därefter kan ju herr Sjöstedt försöka beskatta dem bäst han vill.
lördag 3 december 2011
En tragedi om Juholt skulle avgå
Samtidigt som landsortstidningsreporten Juholt agiterar inför socialistpartiets förtroenderåd kommer oroande uppgifter om att allt fler av partiets medlemmar helst skulle se att han avgår. Själv hoppas jag såklart att landsortstidningsreportern står på sig, hans avgång vore en tragedi för Sverige.
Nu undrar säkert många av mina läsare varför jag säger detta. "Har Grijshufvud blivit alldeles från vettet?!", undrar kanske en och annan. Inte alls, är mitt svar! Mina vätskor är lika sunda som den dag i min ungdom då jag examinerades från Sigtuna! Låt mig förklara.
Min gode vän Revisorn är en riktig hejare på det här med siffror och matematik. Han förklarade igår över ett glas årgångscognac hur det här med sannolikhetslära fungerar. Om Juholt skulle få gå, berättade Revisorn cognacsfryntligt, och socialisterna skulle välja en annan partiledare vore det högst sannolikt att efterträdaren skulle göra ett bättre jobb. En sämre partiledare än Juholt vore ytterst osannolikt, enligt Revisorn, i synnerhet då till och med den här chokladkonfektskvinnan Sahlin gjorde ett bättre jobb!
"Ah", tänker du kanske nu, "den där Grijshufvud, han är lika klok som alltid". Helt korrekt iakttaget! Ett partiledarbyte vore sannolikt till Högerns nackdel, alltså sätter vi vårt hopp till fortsatt förtroende till landsortstidningsreportern. Som jag tidigare skrivit, en bättre valarbetare kan Högern inte få!
Nu undrar säkert många av mina läsare varför jag säger detta. "Har Grijshufvud blivit alldeles från vettet?!", undrar kanske en och annan. Inte alls, är mitt svar! Mina vätskor är lika sunda som den dag i min ungdom då jag examinerades från Sigtuna! Låt mig förklara.
Min gode vän Revisorn är en riktig hejare på det här med siffror och matematik. Han förklarade igår över ett glas årgångscognac hur det här med sannolikhetslära fungerar. Om Juholt skulle få gå, berättade Revisorn cognacsfryntligt, och socialisterna skulle välja en annan partiledare vore det högst sannolikt att efterträdaren skulle göra ett bättre jobb. En sämre partiledare än Juholt vore ytterst osannolikt, enligt Revisorn, i synnerhet då till och med den här chokladkonfektskvinnan Sahlin gjorde ett bättre jobb!
"Ah", tänker du kanske nu, "den där Grijshufvud, han är lika klok som alltid". Helt korrekt iakttaget! Ett partiledarbyte vore sannolikt till Högerns nackdel, alltså sätter vi vårt hopp till fortsatt förtroende till landsortstidningsreportern. Som jag tidigare skrivit, en bättre valarbetare kan Högern inte få!
torsdag 24 november 2011
Minnen från Sigtuna
Tidningarna går idag till ett skandalöst angrepp mot våra fina svenska internatskolor, i en förtalskampanj av sällan skådat slag och med debattinlägg av skribenter som inte vet vad de talar om! Själv kan jag inte alls förstå vad all uppståndelse går ut på, kamratuppfostransystemet är ett gammalt beprövat fint system där de äldre och klokare barnen får till uppgift att ledsaga de yngre och fostra dem till god överklass.
Själv så är jag ju en gammal Sigtunagosse, så jag vet förstås inte allt vad som försiggår på Lundsberg, men talet om okvädningsord och att hålla yngre elever som slavar finner jag djupt överdrivet. Det där hände bara några elever i varje årskurs, och bara de som var av låg börd och inte alls hörde hemma på skolan.
Till Lundsberg åkte annars jag och mina kamrater några gånger för att ställa till med rackartyg. Jag minns särskilt en varm majdag, då vi tog oss in i smyg och bytte ut alla deras förrättsbestick mot vanliga. Jag hörde många år senare från min gode vän Revisorn, som låg vid Lundsberg vid denna tid, hur det hela hade orsakat stor kalabalik och uppståndelse. Jag skrattade förnöjt både länge och väl när han berättade om detta.
För övrigt har jag bestämt mig att någon av de närmaste helgerna hålla kalas här hemma, Friherren, Revisorn, Bankmannen och Advokaten har alla lovat dyka upp. Efter en magnifik sjurätters måltid samlas vi män i biljardrummet över varsin cigarr och en cognac eller två, samtidigt som fruarna samlas i salongen och diskuterar heminredning, minkpälsar, tjänstefolk och allt det där som kvinnor talar om nuförtiden. Det kommer att bli fantastiskt trevligt detta!
Själv så är jag ju en gammal Sigtunagosse, så jag vet förstås inte allt vad som försiggår på Lundsberg, men talet om okvädningsord och att hålla yngre elever som slavar finner jag djupt överdrivet. Det där hände bara några elever i varje årskurs, och bara de som var av låg börd och inte alls hörde hemma på skolan.
Till Lundsberg åkte annars jag och mina kamrater några gånger för att ställa till med rackartyg. Jag minns särskilt en varm majdag, då vi tog oss in i smyg och bytte ut alla deras förrättsbestick mot vanliga. Jag hörde många år senare från min gode vän Revisorn, som låg vid Lundsberg vid denna tid, hur det hela hade orsakat stor kalabalik och uppståndelse. Jag skrattade förnöjt både länge och väl när han berättade om detta.
För övrigt har jag bestämt mig att någon av de närmaste helgerna hålla kalas här hemma, Friherren, Revisorn, Bankmannen och Advokaten har alla lovat dyka upp. Efter en magnifik sjurätters måltid samlas vi män i biljardrummet över varsin cigarr och en cognac eller två, samtidigt som fruarna samlas i salongen och diskuterar heminredning, minkpälsar, tjänstefolk och allt det där som kvinnor talar om nuförtiden. Det kommer att bli fantastiskt trevligt detta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)