Kooperationen har i över hundra år försökt konkurrera ut de hårt arbetande specerihandlarna i sin envisa naivistiska strävan att bevisa de socialistiska teoriernas ekonomiska riktighet. Till en början skedde detta i regelrätta konsumentstrejker, där socialistiska arbetare med tveksam moral sökte försätta de riktiga specerihandlare som i alla år tjänat dem så väl i konkurs, via juridiskt och etiskt högst tvivelaktiga bojkotter.
När därefter den socialistiska revolutionen i Sverige hade fullbordats utgick ett dekret om massivt stöd till kooperationen, samtidigt som lagar, förordningar och skatter med det uttalade målet att krossa de privata specerihandlarna klubbades i Riksdagen. Under en tid gick det tack vare denna snedvridning av konkurrenser bra för kooperationen. Med tiden visade det sig emellertid att det inte ens med massiva statliga subventioner gick att bedriva kooperativ handel. Den osynliga handens grepp kunde inte neutraliseras ens av den mest socialistiska av regeringar väster om järnridån - de privata alternativen visade sig vara överlägsna!
Bankmannen - som i sin yrkesroll är van vid att verka utan stöd eller påverkan från samhället - upplyste mig idag över vår lunch bestående av cognacsflamberad kobebiff i tryffelsås att kooperationen idag står vid konkursens brant. En god nyhet för landets i motvind kämpande specerihandlare såklart, men också en tragisk nyhet för de arbetare som med löften om guld och gröna skogar lurats till att investera i kooperationen. Socialisternas ohållbara löften om återbäring riskerar att lämna en bitter eftersmak i munnen, då kooperationen inom kort tvingas krypa till konkursförvaltaren med bössan i hand.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD
Visar inlägg med etikett Kobebiff. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kobebiff. Visa alla inlägg
måndag 25 juni 2012
torsdag 7 juni 2012
Vänsterns arbetsvägran - ett samhällsfarligt vågspel
Personalen på svenska restauranger och hotell ämnar tydligen börja arbetsvägra i morgon, en så kallad "strejk" som det tydligen heter med en modern eufemism. Förhoppningen är med allra största sannolikhet att på detta gangstervis pressa de svenska arbetsgivarna att höja lönen för okvalificerat arbete ännu mer, trots de rådande stora ekonomiska problemen.
Personligen kan detta drabba mig så till vida att jag får ställa in morgondagens planerade lunch med Mäklarens son, inför vilken vi hade sett fram emot snittar med rysk kaviar, kobebiff och champagne. Som tur är har jag en egen husa som är mycket händig i köket, så jag och Mäklarens son får i värsta fall ta en droska hem till residenset och äta hemmavid istället. I dagens Sverige har emellertid som alla vet många människor inte den ekonomiska framsynthet som krävs för att få råd med att anställa tjänstepersonal, och för dessa är restaurangerna en livsviktig livlina.
Vänsterns utpressningsförsök med denna arbetsvägran kan därför mycket väl komma att slå tillbaka på dem själva. Om miljontals arbetare runtom i Sverige i morgon finner sin lokala lunchrestaurang stängd så betvivlar jag djupt att vänsterns tilltag kommer att vinna folkets sympatier. Vem vet, kanske detta till och med leder till någonting positivt i förlängningen? En hälsosam diskussion om det tilltagande problemet med samhällsfarlig arbetsvägran skulle göra det svenska samhället gott!
Uppdatering: Mäklarens son och jag kunde luncha som planerat, som tur var. Faran är dock långtifrån över, vänsterns arbetsvägran sköts tydligen upp till på måndag. Nu är det måndagens cognacsflamberade Mainehummer med Advokaten, Friherren och Revisorn som ligger i farozonen.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP, SR
Personligen kan detta drabba mig så till vida att jag får ställa in morgondagens planerade lunch med Mäklarens son, inför vilken vi hade sett fram emot snittar med rysk kaviar, kobebiff och champagne. Som tur är har jag en egen husa som är mycket händig i köket, så jag och Mäklarens son får i värsta fall ta en droska hem till residenset och äta hemmavid istället. I dagens Sverige har emellertid som alla vet många människor inte den ekonomiska framsynthet som krävs för att få råd med att anställa tjänstepersonal, och för dessa är restaurangerna en livsviktig livlina.
Vänsterns utpressningsförsök med denna arbetsvägran kan därför mycket väl komma att slå tillbaka på dem själva. Om miljontals arbetare runtom i Sverige i morgon finner sin lokala lunchrestaurang stängd så betvivlar jag djupt att vänsterns tilltag kommer att vinna folkets sympatier. Vem vet, kanske detta till och med leder till någonting positivt i förlängningen? En hälsosam diskussion om det tilltagande problemet med samhällsfarlig arbetsvägran skulle göra det svenska samhället gott!
Uppdatering: Mäklarens son och jag kunde luncha som planerat, som tur var. Faran är dock långtifrån över, vänsterns arbetsvägran sköts tydligen upp till på måndag. Nu är det måndagens cognacsflamberade Mainehummer med Advokaten, Friherren och Revisorn som ligger i farozonen.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP, SR
Så undviker du bisfenolen
Bra mat måste få kosta sade alltid min kloka moder, den framlidna Grevinnan. Själv har jag alltid levt och ätit efter detta motto, och jag försäkrar mig alltid om att till exempel den gåslever och kobebiff jag äter håller högsta kvalitet. Tyvärr är detta inte ett budskap som har nått ut i breda samhällslager, och i synnerhet inte bland de lägre skikten av populasen.
Vi har ju länge fått höra om problemen med sockersjuka och övervikt som kommer i spåren av arbetarklassens förkärlek för dålig snabbmat, och i dagarna uppmärksammade mig min gode vän Diplomaten på ett nytt fenomen som diskuteras livligt nuförtiden, nämligen den så kallade bisfenolen. Detta är för den oinsatte en kemisk partikel som till exempel finns i konserver, och som nu påstås vara skadlig för hälsan.
Personligen förhåller jag mig alltid misstänksam till den här sortens alarmistisk matjournalistik. Våra fina mat- och kemiföretag anstränger sig självfallet till det yttersta att endast leverera säkra produkter till sina kunder - allt annat vore såklart att såga av den gren de själva sitter på. De allmänt spridda konspirationsteorierna om att de skulle leverera produkter som inte är ordentligt testade förefaller mig därför ytterst osannolika, så som konspirationsteorier nästan alltid är.
För den som vill vara på den säkra sidan finns hur som helst endast en sak att göra, och det är att följa det råd min moder, den framlidna Grevinnan, en gång gav - låt maten få kosta! På så sätt försäkrar du dig inte bara att din hummer, gåslever och ryska kaviar är ofarlig, utan också att den blir till en kulinarisk höjdpunkt!
DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Exp, AB1, AB2
Vi har ju länge fått höra om problemen med sockersjuka och övervikt som kommer i spåren av arbetarklassens förkärlek för dålig snabbmat, och i dagarna uppmärksammade mig min gode vän Diplomaten på ett nytt fenomen som diskuteras livligt nuförtiden, nämligen den så kallade bisfenolen. Detta är för den oinsatte en kemisk partikel som till exempel finns i konserver, och som nu påstås vara skadlig för hälsan.
Personligen förhåller jag mig alltid misstänksam till den här sortens alarmistisk matjournalistik. Våra fina mat- och kemiföretag anstränger sig självfallet till det yttersta att endast leverera säkra produkter till sina kunder - allt annat vore såklart att såga av den gren de själva sitter på. De allmänt spridda konspirationsteorierna om att de skulle leverera produkter som inte är ordentligt testade förefaller mig därför ytterst osannolika, så som konspirationsteorier nästan alltid är.
För den som vill vara på den säkra sidan finns hur som helst endast en sak att göra, och det är att följa det råd min moder, den framlidna Grevinnan, en gång gav - låt maten få kosta! På så sätt försäkrar du dig inte bara att din hummer, gåslever och ryska kaviar är ofarlig, utan också att den blir till en kulinarisk höjdpunkt!
DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Exp, AB1, AB2
onsdag 6 juni 2012
Vi firar som karoliner hemma hos Friherren
Idag är det den svenska nationaldagen, i sanning en dag att fira! Redan som liten lärde mig min fader, den framlidne Greven, vikten av fosterlandskärlek. Jag har i min tur fört denna ädla tradition vidare till mina barn och barnbarn, och kommer därför självfallet föregå med gott exempel genom att fira ordentligt idag.
Förr om åren brukade jag patriotiskt fira dagen på Skansen. Dessvärre har detta firande för varje år blivit alltmer urvattnat och vulgariserat, och i år har firandet nått någon sorts lågvattenmärke med uppträdanden av moderna schlagerartister, TV-personligheter och burleskartister. Under sådana omständigheter finner jag evenemanget min närvaro ovärdig, men jag lider med Konungen som förväntas genomlida allt detta med ett leende på läpparna.
Istället så firar jag med Mäklarens son, Friherren, Diplomten och Advokaten. Vi har samlats hemma hos Friherren, stilfullt klädda i handsydda karolinuniformer. Advokaten mumlade syrligt om hur min nyinköpta Jaeger-LeCoultre ej var en tidstypisk accessoar för en karolin, men jag tror bara han är avundsjuk. Jag, Friherren och Diplomaten kom nämligen gemensamt fram till att det vore olämpligt om Mäklarens son som är ung och Bankmannen som ej är adlig fick bära officersuniformer. Mäklarens son som är en väldigt klok gosse såg med en gång det rimliga i detta, men Advokaten har osportsligt knorrat från och till.
En utsökt buffé med läkerheter som gåslever, hummer, rysk kaviar, löjrom, kobebiff och givetvis ett generöst utbud av cognac hors d'âge står uppdukat. Efter maten har Mäklarens son övertalat mig att recitera patriotiska pärlor av Verner von Heidenstam. Efter många år som gift tror jag mig känna Grevinnan så väl att jag misstänker att detta kommer få henne att fälla en tår eller två, där hon står i sin traditionella dalkulladräkt. Sedan samlas vi karlar för oss själva och diskuterar nya bonusupplägg och utbyter minnen från våra glada ungdomsdagar på Sigtuna.
Till min glädje ser jag att en del patriotiska traditioner av den gamla skolan ännu lever kvar. Sveriges egentlige kronarvinge, prins Carl Philip, har idag delat ut medaljer till svenska krigsveteraner. Att det, förutom oss själva i våra kostymer, ännu finns tappra svenskar som får arvet från karolinernas tid att leva vidare är en nyhet som värmer en Greves hjärta så här på Fosterlandets egen dag.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB, GP1, GP2, GP3, SR
Förr om åren brukade jag patriotiskt fira dagen på Skansen. Dessvärre har detta firande för varje år blivit alltmer urvattnat och vulgariserat, och i år har firandet nått någon sorts lågvattenmärke med uppträdanden av moderna schlagerartister, TV-personligheter och burleskartister. Under sådana omständigheter finner jag evenemanget min närvaro ovärdig, men jag lider med Konungen som förväntas genomlida allt detta med ett leende på läpparna.
Istället så firar jag med Mäklarens son, Friherren, Diplomten och Advokaten. Vi har samlats hemma hos Friherren, stilfullt klädda i handsydda karolinuniformer. Advokaten mumlade syrligt om hur min nyinköpta Jaeger-LeCoultre ej var en tidstypisk accessoar för en karolin, men jag tror bara han är avundsjuk. Jag, Friherren och Diplomaten kom nämligen gemensamt fram till att det vore olämpligt om Mäklarens son som är ung och Bankmannen som ej är adlig fick bära officersuniformer. Mäklarens son som är en väldigt klok gosse såg med en gång det rimliga i detta, men Advokaten har osportsligt knorrat från och till.
En utsökt buffé med läkerheter som gåslever, hummer, rysk kaviar, löjrom, kobebiff och givetvis ett generöst utbud av cognac hors d'âge står uppdukat. Efter maten har Mäklarens son övertalat mig att recitera patriotiska pärlor av Verner von Heidenstam. Efter många år som gift tror jag mig känna Grevinnan så väl att jag misstänker att detta kommer få henne att fälla en tår eller två, där hon står i sin traditionella dalkulladräkt. Sedan samlas vi karlar för oss själva och diskuterar nya bonusupplägg och utbyter minnen från våra glada ungdomsdagar på Sigtuna.
Till min glädje ser jag att en del patriotiska traditioner av den gamla skolan ännu lever kvar. Sveriges egentlige kronarvinge, prins Carl Philip, har idag delat ut medaljer till svenska krigsveteraner. Att det, förutom oss själva i våra kostymer, ännu finns tappra svenskar som får arvet från karolinernas tid att leva vidare är en nyhet som värmer en Greves hjärta så här på Fosterlandets egen dag.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB, GP1, GP2, GP3, SR
tisdag 17 januari 2012
Kvinnor och barn först tycks inte gälla längre
I min iver att redogöra för dagens diskussioner kring landsortstidningsjournalisten Juholt tycks jag ha glömt bort att upplysa mina läsare om det andra stora samtalsämnet för dagens lunch, nämligen Costa Concordias tragiska förlisning. Efter att jag själv och Diplomaten någonstans halvvägs genom kobebiffen hade uppdaterat Revisorn och Bankmannen om den mindre roll vi själva spelat i dramat, övergick diskussionen till att röra sig kring manskapets bedrövliga beteende.
Vi var alla djupt chockerande över de uppgifter som hade framkommit om att fartygets kapten lämnat fartyget långt före evakueringen av förstaklasspassagerarna var över. Den gamla fina maritima hederskodexen som så kort och koncist sammanfattas i "kvinnor och barn först" tycks i dagens principlösa samhälle ha blivit kastad på historiens sophög. Fartygets kvinnliga passagerare tycks ha fått kämpa sig fram till nödutgångar och livbåtar utan hjälp från fartygets högre befäl.
Kvinnorna i första klass har troligtvis, som så många gånger förr, drabbats hårdast av detta. Ovana vid fysiska strapatser och hårt arbete har de i eleganta högklackade skor och pälsar fått kämpa sig fram genom de panikslagna folkmassorna på egen hand. Flera av de befäl vilkas plikt det var att vara behjälpliga vid denna sorts incidenter hade då uppenbarligen redan lämnat skeppet.
Kaptenen, till synes en kvinnokarl utan börd, hade måhända blivit berusad av den makt och prestige hans titel har gett honom till skänks, och helt enkelt glömt att med den högtidligt klingande kaptenstiteln följer också ett stort ansvar. I ett samhälle i vilket klasstrukturerna bryts ned mer och mer är detta ett växande socialt problem.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1, Ab2, SVT1, SVT2, SVT3,
Vi var alla djupt chockerande över de uppgifter som hade framkommit om att fartygets kapten lämnat fartyget långt före evakueringen av förstaklasspassagerarna var över. Den gamla fina maritima hederskodexen som så kort och koncist sammanfattas i "kvinnor och barn först" tycks i dagens principlösa samhälle ha blivit kastad på historiens sophög. Fartygets kvinnliga passagerare tycks ha fått kämpa sig fram till nödutgångar och livbåtar utan hjälp från fartygets högre befäl.
Kvinnorna i första klass har troligtvis, som så många gånger förr, drabbats hårdast av detta. Ovana vid fysiska strapatser och hårt arbete har de i eleganta högklackade skor och pälsar fått kämpa sig fram genom de panikslagna folkmassorna på egen hand. Flera av de befäl vilkas plikt det var att vara behjälpliga vid denna sorts incidenter hade då uppenbarligen redan lämnat skeppet.
Kaptenen, till synes en kvinnokarl utan börd, hade måhända blivit berusad av den makt och prestige hans titel har gett honom till skänks, och helt enkelt glömt att med den högtidligt klingande kaptenstiteln följer också ett stort ansvar. I ett samhälle i vilket klasstrukturerna bryts ned mer och mer är detta ett växande socialt problem.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1, Ab2, SVT1, SVT2, SVT3,
Sympatin för landsortstidningsreportern Juholt blev kortvarig
Efter gårdagens inlägg i vilket jag uttryckte en viss sympati för landsortstidningsreportern Juholt så gick telefonerna varma här hemma må ni tro. Revisorn, Bankmannen, Diplomaten och Kamrern ringde samtliga upp och undrade hur det stod till med mig egentligen.
Jag förklarade skrockande hur ryktet om mitt klassförräderi var kraftigt överdrivet. Vad jag hade menat med mitt inlägg, förklarade jag tålmodigt, var bara att offentligt luftade min starka oro över vad värnpliktssystemet avskaffande skulle leda till. Både landets och de unga männens framtid äventyras som bekant å det grövsta av den här sortens liberala samhällsexperiment, och landsortstidningsreportern Juholt tycktes i sitt tal igår dela min oro.
Vid dagens frukost var det därför nära att jag satte mitt frukostkaffe (en kopp exklusivt Kopi Luwak) i vrångstrupen, när jag i tidningen kunde läsa om hur landsortstidningsreportern hade ljugit för att vinna min och andra försvarsintresserades sympati. Talet om ett underfinansierat försvar visade sig nämligen endast vara spel för gallerierna. Inte nog med att Juholt inte verkar ha några som helst planer på att återinföra den fina gamla traditionen med värnplikt, han vill tydligen inte ens tillföra försvaret några nya resurser.
Jag kom överens med Bankmannen, Revisorn och Diplomaten i går kväll om att träffas på lunchen idag, så att vi i lugn och ro skulle kunna utreda gårdagens missförstånd över en bit cognacsflamberad kobebiff och ett glass rött årgångsvin eller två. Gårdagens spända stämning kom dock helt av sig när jag berättade om min uppenbarelse vid frukostbordet, och vi kunde i bästa vänskap skratta åt det inträffade.
Diplomaten som genom sin yrkesroll utvecklat en träffsäker fingertoppskänsla för politikens subtiliteter påpekade dessutom någonting mycket intressant, över cognacen vi unnade oss efter maten var uppäten. Att landsortstidningsreportern Juholt nu har anlitat den här landsortslektorn Urban Ahlin som problemlösare, förklarade Diplomaten, är ett tecken på att till och med Juholt själv inser hur han gick för långt den här gången.
Detta fick dock i sin tur den annars så försynte Revisorn att gå igång på alla tolv cylindrarna. Urban Ahlin, påminde Revisorn oss, var mannen bakom de rödgrönas närmast bolsjevikiska vallöfte att kräva att USA skulle lämna alla sina baser runt om i världen. Hur kan någon som vill lämna Europa oskyddat för kommunistisk agression, frågade sig Revisorn retorisk, vara rätt man på posten som problemlösare?
Att min sympati för landsortstidningsreportern Juholt blev kortvarig kommer därför knappast få någon av mina trogna läsare att rynka på ögonbrynen.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SVT1, SVT2, SVT3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
Jag förklarade skrockande hur ryktet om mitt klassförräderi var kraftigt överdrivet. Vad jag hade menat med mitt inlägg, förklarade jag tålmodigt, var bara att offentligt luftade min starka oro över vad värnpliktssystemet avskaffande skulle leda till. Både landets och de unga männens framtid äventyras som bekant å det grövsta av den här sortens liberala samhällsexperiment, och landsortstidningsreportern Juholt tycktes i sitt tal igår dela min oro.
Vid dagens frukost var det därför nära att jag satte mitt frukostkaffe (en kopp exklusivt Kopi Luwak) i vrångstrupen, när jag i tidningen kunde läsa om hur landsortstidningsreportern hade ljugit för att vinna min och andra försvarsintresserades sympati. Talet om ett underfinansierat försvar visade sig nämligen endast vara spel för gallerierna. Inte nog med att Juholt inte verkar ha några som helst planer på att återinföra den fina gamla traditionen med värnplikt, han vill tydligen inte ens tillföra försvaret några nya resurser.
Jag kom överens med Bankmannen, Revisorn och Diplomaten i går kväll om att träffas på lunchen idag, så att vi i lugn och ro skulle kunna utreda gårdagens missförstånd över en bit cognacsflamberad kobebiff och ett glass rött årgångsvin eller två. Gårdagens spända stämning kom dock helt av sig när jag berättade om min uppenbarelse vid frukostbordet, och vi kunde i bästa vänskap skratta åt det inträffade.
Diplomaten som genom sin yrkesroll utvecklat en träffsäker fingertoppskänsla för politikens subtiliteter påpekade dessutom någonting mycket intressant, över cognacen vi unnade oss efter maten var uppäten. Att landsortstidningsreportern Juholt nu har anlitat den här landsortslektorn Urban Ahlin som problemlösare, förklarade Diplomaten, är ett tecken på att till och med Juholt själv inser hur han gick för långt den här gången.
Detta fick dock i sin tur den annars så försynte Revisorn att gå igång på alla tolv cylindrarna. Urban Ahlin, påminde Revisorn oss, var mannen bakom de rödgrönas närmast bolsjevikiska vallöfte att kräva att USA skulle lämna alla sina baser runt om i världen. Hur kan någon som vill lämna Europa oskyddat för kommunistisk agression, frågade sig Revisorn retorisk, vara rätt man på posten som problemlösare?
Att min sympati för landsortstidningsreportern Juholt blev kortvarig kommer därför knappast få någon av mina trogna läsare att rynka på ögonbrynen.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SVT1, SVT2, SVT3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
tisdag 10 januari 2012
Sjöstedt och Slussenvänstern hotar demokratin
Det var Friherren som till sist sade de kloka orden jag sent skall glömma. "De här lymlarna hotar ju demokratin!" utbrast han, och slog näven i bordet så att cognacsglasen skallrade och han nästan krossade glaset på sitt nya Rolexur. Men låt mig börja från början.
Vid tiotiden ringde Friherren och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans. Jag hade redan kommit överens med Advokaten och Revisorn att träffas över en rejäl bit Kobebiff, men jag förklarade för Friherren att han självklart var välkommen att ansluta sig. Sagt och gjort, vi unnade oss en trerätters lunch bestående av snittar med rysk kaviar, direktinflugen nyslaktad Kobebiff (ingen sån där smaklös variant som har frysts ned och transporterats på något smutsigt fartyg) i tryffelsås och som avslutning en gâteau au chocolat, bakad på finaste grand cru-kakao.
Till efterrätten unnade vi oss varsitt glas cognac och började diskutera den skamlösa behandling av aktiemäklare som nu breder ut sig i spåren av Anders Borgs hets mot bankerna. Så småningom kom diskussionen in på den här nye kommunistordföranden Jonas Sjöstedt. Vi var rörande eniga om att hans idéer är djupt i otakt med vår samtid. Hans förslag om minskad arbetstid är ett steg i helt fel riktning nu när vi behöver jobba mer, inte mindre och han skulle bara få höra vad Grevinnan har att säga om hans krav på delad föräldraledighet!
Hans hets mot riskkapitalbolagen är förstås också en oroväckande utveckling, liksom hans vanvettiga förslag om att förbjuda vinster för vård och skolföretag. "Vem", sade jag retoriskt till de andra kring lunchbordet, "skulle vilja driva våra skolor och ålderdomshem under sådana omständigheter? Är herr Sjöstedts mål att våra gamla och unga skall få klara sig på egen hand, utan vare sig lokaler eller tillsyn?"
Det var dock när diskussionen kom in på motståndet mot ombyggnationen av Slussen som Friherren kände hur han hade fått nog av den vänsterhegemoni som har lagt sig som en kvävande dimma över vårt land. "Beslutet är taget i demokratisk ordning", dundrade Friherren. "Vilka är dessa försupna rödvinspoeter att sätta sig över den svenska demokratin?" Advokaten nämnde då hur den så kallade Kulturslussen nu försöker få till en folkomröstning i frågan, och det var något brast för den vanligtvis så sansade Friherren och han drämde näven i bordet.
Jag fann det såklart en smula komiskt vid tidpunkten, inte minst eftersom hans plötsliga utbrott skrämde en servitris så till den grad att hon tappade ut en silverbricka full med löjromsmousse på golvet och porslinskålarna gick i småbitar. Efter att munterheten lagt sig och jag började fundera på vad Friherren egentligen hade sagt var det dock inte utan att jag fick en klump i halsen. Vilka är egentligen dessa kommunistiska rabulister att sätta sig över demokratiskt tagna beslut, oavsett om de rör våra fina friskolor, Carema eller som i det aktuella fallet Slussen? Efter att under många år ha vant sig vid att få precis som de vill, har de nu börjat anse sig stå över till och med demokratiskt tagna beslut. Det är en skrämmande framtid för Sverige som man skönjas i deras attityd!
Vid tiotiden ringde Friherren och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans. Jag hade redan kommit överens med Advokaten och Revisorn att träffas över en rejäl bit Kobebiff, men jag förklarade för Friherren att han självklart var välkommen att ansluta sig. Sagt och gjort, vi unnade oss en trerätters lunch bestående av snittar med rysk kaviar, direktinflugen nyslaktad Kobebiff (ingen sån där smaklös variant som har frysts ned och transporterats på något smutsigt fartyg) i tryffelsås och som avslutning en gâteau au chocolat, bakad på finaste grand cru-kakao.
Till efterrätten unnade vi oss varsitt glas cognac och började diskutera den skamlösa behandling av aktiemäklare som nu breder ut sig i spåren av Anders Borgs hets mot bankerna. Så småningom kom diskussionen in på den här nye kommunistordföranden Jonas Sjöstedt. Vi var rörande eniga om att hans idéer är djupt i otakt med vår samtid. Hans förslag om minskad arbetstid är ett steg i helt fel riktning nu när vi behöver jobba mer, inte mindre och han skulle bara få höra vad Grevinnan har att säga om hans krav på delad föräldraledighet!
Hans hets mot riskkapitalbolagen är förstås också en oroväckande utveckling, liksom hans vanvettiga förslag om att förbjuda vinster för vård och skolföretag. "Vem", sade jag retoriskt till de andra kring lunchbordet, "skulle vilja driva våra skolor och ålderdomshem under sådana omständigheter? Är herr Sjöstedts mål att våra gamla och unga skall få klara sig på egen hand, utan vare sig lokaler eller tillsyn?"
Det var dock när diskussionen kom in på motståndet mot ombyggnationen av Slussen som Friherren kände hur han hade fått nog av den vänsterhegemoni som har lagt sig som en kvävande dimma över vårt land. "Beslutet är taget i demokratisk ordning", dundrade Friherren. "Vilka är dessa försupna rödvinspoeter att sätta sig över den svenska demokratin?" Advokaten nämnde då hur den så kallade Kulturslussen nu försöker få till en folkomröstning i frågan, och det var något brast för den vanligtvis så sansade Friherren och han drämde näven i bordet.
Jag fann det såklart en smula komiskt vid tidpunkten, inte minst eftersom hans plötsliga utbrott skrämde en servitris så till den grad att hon tappade ut en silverbricka full med löjromsmousse på golvet och porslinskålarna gick i småbitar. Efter att munterheten lagt sig och jag började fundera på vad Friherren egentligen hade sagt var det dock inte utan att jag fick en klump i halsen. Vilka är egentligen dessa kommunistiska rabulister att sätta sig över demokratiskt tagna beslut, oavsett om de rör våra fina friskolor, Carema eller som i det aktuella fallet Slussen? Efter att under många år ha vant sig vid att få precis som de vill, har de nu börjat anse sig stå över till och med demokratiskt tagna beslut. Det är en skrämmande framtid för Sverige som man skönjas i deras attityd!
fredag 6 januari 2012
En eftermiddag på skytteklubben
Som mina trogna läsare vet är jag något av en renässansmänniska som inte bara intresserar mig för vår samtid, utan dessutom är en varm naturvän och hyser ett starkt idrottsintresse. Det var till exempel med passionerat intresse som jag följde nattens junior-VM-final och min glädje över att se våra svenska framtidshopp slå de ryska bolsjevikerna kände inga gränser!
Själv utövar jag såväl golf som tennis och, om jag får säga det själv, därtill ganska framgånsrikt! Tyvärr har jag på senare tid haft stora problem med defekt utrustning, vilket förstås har grumlat glädjen en smula. Nåväl, efter förmiddagens tennis och ett restaurangbesök med gåslever, kobebiff, champagne och såklart cognac för att ladda våra energireserver så fortsatte vi till pistolskytteklubben. Där anslöt sig även Diplomaten och Mäklarens son till vår gentlemannaskara.
Själv finner jag pistolskytte fantastiskt roligt och ädelt, och jag är av den fasta övertygelsen att om fler svenskar hade ett vapen hemma så skulle våra gator vara betydligt säkrare, trots att det motsatta så ofta hävdas av den så politiskt korrekta vänstern.
I droskan på väg hem läser jag till exempel nu på min käcka lilla iPhone-manick om den modiga 18-åriga änkan Sarah McKinley som i självförsvar så resolut dödade en inbrottstjuv. Detta borde väl överbevisa även den mest inskränkta vänsteraktivist att en mer uppluckrad vapenlag minskar kriminaliteten. Tjuven i fråga lär aldrig någonsin råna någon igen!
Själv utövar jag såväl golf som tennis och, om jag får säga det själv, därtill ganska framgånsrikt! Tyvärr har jag på senare tid haft stora problem med defekt utrustning, vilket förstås har grumlat glädjen en smula. Nåväl, efter förmiddagens tennis och ett restaurangbesök med gåslever, kobebiff, champagne och såklart cognac för att ladda våra energireserver så fortsatte vi till pistolskytteklubben. Där anslöt sig även Diplomaten och Mäklarens son till vår gentlemannaskara.
Själv finner jag pistolskytte fantastiskt roligt och ädelt, och jag är av den fasta övertygelsen att om fler svenskar hade ett vapen hemma så skulle våra gator vara betydligt säkrare, trots att det motsatta så ofta hävdas av den så politiskt korrekta vänstern.
I droskan på väg hem läser jag till exempel nu på min käcka lilla iPhone-manick om den modiga 18-åriga änkan Sarah McKinley som i självförsvar så resolut dödade en inbrottstjuv. Detta borde väl överbevisa även den mest inskränkta vänsteraktivist att en mer uppluckrad vapenlag minskar kriminaliteten. Tjuven i fråga lär aldrig någonsin råna någon igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)