Var på Lux och åt kungskrabba med Advokaten och Friherren idag. På vägen dit hade jag passat på att köpa mig ett armbandsur från Bvlgari, efter att Mäklarens son hade övertygad mig om det riktiga i detta igår. Eftersom jag inte ville gå till kontoret utan någon som helst klassmarkör på handleden hade jag på morgonen tagit på mig min Jaeger-LeCoultre. Till det samlade sällskapets stora förnöjsamhet var det således klädd i två stycken armbandsur som jag dramatiskt gjorde entré på restaurangen!
"Om jag någonsin befarade att du hade gått över till Den Röda Sidan och inte längre var en av oss så har du en gång för alla motbevisat mig nu", sade Friherren skämtsamt apropå vår diskussion häromdagen. Detta förde oss osökt in på de alltmer äventyrliga turerna kring landsortstidningsreportern Juholt och hans vapendragare postiljonen Waidelich.
Landsortstidningsreporterns fortsatta karriär som socialistisk partiledare tycks nu vara en mycket öppen fråga, och eftersom vi alla är mycket samhällsintresserade fortsatte samtalet även efter att såväl löjromen och kungskrabban som de lingonkaramelliserade frostade päronen var uppätna. Vi beställde in mer vin och fortsatte att diskutera, och även om vi stundom var riktigt oeniga och samtalstonen vid ett tillfälle blev närmast agiterad till sin karaktär då Friherren läxade upp den aningen lågborne Advokaten om adelns hårda villkor, slutade emellertid diskussionen med att vi var rörande eniga om vad som nu behövde göras.
Vi hade kommit fram till att det var nu var av högsta vikt att i en koordinerad operation utnyttja våra kontakter inom media för att tillfälligtvis lindra Juholts just nu mycket utsatta situation. Som Advokaten så klokt uttryckte det hela, "ingen av oss har något att tjäna på att landsortstidningsreportern tvingas avgå. Om han gör det kommer efterträdaren bortom varje rimligt tvivel bli någon mer lämpad för uppdraget, och om så sker kan vi inte längre vara säkra på en valseger 2014."
Vi skålade i årgångsvin för detta innan vi skildes åt igen.
DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Exp, Ab, Ab, SVT, SVT, SVT, SVT, SR
Visar inlägg med etikett Postiljonen Waidelich. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Postiljonen Waidelich. Visa alla inlägg
torsdag 19 januari 2012
fredag 13 januari 2012
Seanser och överklassafari
Gårdagens spännande diskussion om hur polisen anlitar sierskor fick mig att tänka på hur min salige farfar Greven och Advokatens farfar den salige Advokaten brukade hålla seanser här hemma. Efter att jag hade skrivit om detta kunde jag inte låta bli att skicka upp min butler på vinden för att hämta ned den framlidne Grevens ouijabord, och efter att han hade dammat av det och överlämnat det till mig satt jag länge och tittade drömskt framför mig. Jag kunde inte sluta tänka på hur ouijabordet en gång hjälpte min farfar att hitta den framlidna Grevinnans försvunna diamantring.
Efter en stund så kunde jag inte hålla mig längre utan bad min butler att telefonera Friherren, Avokaten, Diplomaten och Revisorn och bjuda in dem till seans här i salongen i kväll. Till min glädje tackade alla ja utom Revisorn, som tydligen hade fått en ny spännande ekonomibok av Revisorskan som han ville ägna kvällen åt att fördjupa sig i. Jag har tagit fram mina finaste cigarrer och låtit inhandla rökelse och en extra fin cognac, för att rama in kvällens spännande tilldragelse i en angenäm och gemytlig klärvoajant atmosfär. Att det är fredagen den trettonde skadar förstås inte heller! Jag lovar återkomma om resultatet, med lite tur kanske andarna hjälper oss hitta Grevinnans försvunna minkpäls eller min framlidne fader Grevens cigarrgiljotin i silver, som jag har letat efter i flera år nu.
För övrigt så såg jag igår från droskan på väg såväl till som från Advokaten hur ovanligt många taffligt klädda människor rörde sig i områden där de definitivt inte hörde hemma. Jag tänkte att det kanske handlade om hantverkare som skulle reparera någons jacuzzi eller liknande och reflekterade sedan inte mer över saken. Mina tankar var förstås vid tidpunkten i fråga därtill alltför upptagna med alla besvär som uppkomlingen von Wolffhaupt hade åsamkat mig med sina absurda anklagelser om insideraffärer.
Friherren uppmärksannade mig emellertid över dagens lunch med cigarr och champagne på att sanningen var något mycket obehagligare än så. De många blåjeansklädda personerna utan känsla för stils närvaro visade sig bero på ett nytt och vulgärt fenomen, som tydligen kallas för "överklassafari". Socialistiska elektriker och andra fackanslutna flockas nu tydligen till stadens mer exklusiva adresser i drivor, för att titta in genom sina arbetsgivares fönster och skapa dålig stämning och otrygghet bland våra kvinnor och barn.
Jag kan mycket väl tänka mig att kommunisternas ledare, den här nye gossen Sjöstedt, ägnade en del av den kongress som kommunisterna nyligen höll till att uppmuntra sina revolutionära anhängare till dåligt beteende av detta slag. När den ekonomiska krisen nu åsamkar så många svenska företagare miljardförluster ser Sjöstedt sin chans att bedriga psykologisk krigsföring mot de till synes försvagade företrädarna för det svenska näringslivet.
När därtill den moraliska kris som utspelar sig parallellt med den ekonomiska nu även börjar försvaga det tidigare så värdekonservativa föredömet kristdemokraterna (även om eldsjälar som Sacrédeus fortfarande håller fanan högt) hoppas Sjöstedt komma undan med detta demoraliserande prickskytte mot de svenska arbetsgivarna, men skrattar bäst som skrattar sist! När jag skummade igenom tidningsrubrikerna på min käcka lilla iPhone-manick tidigare idag erfor jag att fenomenet i fråga nu är polisanmält! Med lite tur får Sjöstedts förtrupper inom kort skaka galler och vi som bor här kommer återigen kunna känna oss säkra på våra egna gator.
Landsortstidningsreportern Juholt är ju för övrigt ett utmärkt exempel på varför man skall hålla sig till sina egna, snarare att haka på dagsflugor som klassresor och överklassafari. Juholt gjorde säkert ett bra jobb med att rapportera om bortsprungna katter i Oskarshamnsbladet, men se hur det har gått för honom nu när han har kommit till den stora världen och fått tillgång till pengar.
På samma sätt har eliterna inget bland vanliga människor att göra. Vilka är vi att bestämma över hur till exempel deras simpla men folkliga innebandyturneringar skall organiseras? Min fader den framlidne Greven sade alltid att man skall tala med bönder på bönders vis, och när nu kultureliten från sina långa elfenbenshorn vill tala om för allmogen hur deras enkla men uppenbarligen uppskattade folknöjen skall organiseras så är detta precis vad man då inte gör!
Efter en stund så kunde jag inte hålla mig längre utan bad min butler att telefonera Friherren, Avokaten, Diplomaten och Revisorn och bjuda in dem till seans här i salongen i kväll. Till min glädje tackade alla ja utom Revisorn, som tydligen hade fått en ny spännande ekonomibok av Revisorskan som han ville ägna kvällen åt att fördjupa sig i. Jag har tagit fram mina finaste cigarrer och låtit inhandla rökelse och en extra fin cognac, för att rama in kvällens spännande tilldragelse i en angenäm och gemytlig klärvoajant atmosfär. Att det är fredagen den trettonde skadar förstås inte heller! Jag lovar återkomma om resultatet, med lite tur kanske andarna hjälper oss hitta Grevinnans försvunna minkpäls eller min framlidne fader Grevens cigarrgiljotin i silver, som jag har letat efter i flera år nu.
För övrigt så såg jag igår från droskan på väg såväl till som från Advokaten hur ovanligt många taffligt klädda människor rörde sig i områden där de definitivt inte hörde hemma. Jag tänkte att det kanske handlade om hantverkare som skulle reparera någons jacuzzi eller liknande och reflekterade sedan inte mer över saken. Mina tankar var förstås vid tidpunkten i fråga därtill alltför upptagna med alla besvär som uppkomlingen von Wolffhaupt hade åsamkat mig med sina absurda anklagelser om insideraffärer.
Friherren uppmärksannade mig emellertid över dagens lunch med cigarr och champagne på att sanningen var något mycket obehagligare än så. De många blåjeansklädda personerna utan känsla för stils närvaro visade sig bero på ett nytt och vulgärt fenomen, som tydligen kallas för "överklassafari". Socialistiska elektriker och andra fackanslutna flockas nu tydligen till stadens mer exklusiva adresser i drivor, för att titta in genom sina arbetsgivares fönster och skapa dålig stämning och otrygghet bland våra kvinnor och barn.
Jag kan mycket väl tänka mig att kommunisternas ledare, den här nye gossen Sjöstedt, ägnade en del av den kongress som kommunisterna nyligen höll till att uppmuntra sina revolutionära anhängare till dåligt beteende av detta slag. När den ekonomiska krisen nu åsamkar så många svenska företagare miljardförluster ser Sjöstedt sin chans att bedriga psykologisk krigsföring mot de till synes försvagade företrädarna för det svenska näringslivet.
När därtill den moraliska kris som utspelar sig parallellt med den ekonomiska nu även börjar försvaga det tidigare så värdekonservativa föredömet kristdemokraterna (även om eldsjälar som Sacrédeus fortfarande håller fanan högt) hoppas Sjöstedt komma undan med detta demoraliserande prickskytte mot de svenska arbetsgivarna, men skrattar bäst som skrattar sist! När jag skummade igenom tidningsrubrikerna på min käcka lilla iPhone-manick tidigare idag erfor jag att fenomenet i fråga nu är polisanmält! Med lite tur får Sjöstedts förtrupper inom kort skaka galler och vi som bor här kommer återigen kunna känna oss säkra på våra egna gator.
Landsortstidningsreportern Juholt är ju för övrigt ett utmärkt exempel på varför man skall hålla sig till sina egna, snarare att haka på dagsflugor som klassresor och överklassafari. Juholt gjorde säkert ett bra jobb med att rapportera om bortsprungna katter i Oskarshamnsbladet, men se hur det har gått för honom nu när han har kommit till den stora världen och fått tillgång till pengar.
På samma sätt har eliterna inget bland vanliga människor att göra. Vilka är vi att bestämma över hur till exempel deras simpla men folkliga innebandyturneringar skall organiseras? Min fader den framlidne Greven sade alltid att man skall tala med bönder på bönders vis, och när nu kultureliten från sina långa elfenbenshorn vill tala om för allmogen hur deras enkla men uppenbarligen uppskattade folknöjen skall organiseras så är detta precis vad man då inte gör!
torsdag 12 januari 2012
Postiljonen Waidelich, prinsessan och rivalen
Jag fick idag veta hur von Wolffhaupt understått sig att polisanmäla mig för den uppdiktade insideraffär han så hatiskt anklagat mig för sedan i november. Att ätten Wolffhaupt i generationer har bedrivit prickskytte mot oss Grijshufvuden är allmänt känt så jag är självfallet ändå inte orolig för utfallet av en eventuell rättegång. Jag köpte såklart aktierna först efter att noga informerat mig om möjligheten till en framtida flygplansförsäljning till schweizarna, så det fanns över huvud taget inga ohederliga avsikter med affären.
von Wolffhaupt verkar dock mena allvar med sina misunsamma avsikter den här gången, inte minst sedan jag lyckades stoppa hans sons försök att bli antagen till såväl Sigtuna som Lundsberg. Ack ljuva minne, jag minns fortfarande som igår det lyckorus jag kände efter att ha iscensatt denna storartade bedrift. Jag firade natten lång med en hel flaska cognac hors d'âge och trots att jag morgonen efter vaknade med en sprängande huvudvärk så vaknade jag ändå lycklig!
Hur som helst verkar von Wolffhaupt som sagt mena allvar den här gången, så jag har under dagen arbetat hårt tillsammans med Advokaten för att kunna bemöta alla anklagelser. Vi har för avsikt att inte bara krossa hans absurda anklagelser, utan att även inleda ett förtalsmål mot honom baserat på såväl dessa plumpa anklagelser som ett flertal andra som jag skrivit om tidigare.
Nåväl, nog om dessa tråkigheter, jag tänker förstås inte låta von Wolffhaupts avundsjuka beröva mina trogna läsare de grevliga samtidsreflektioner de har väntat på hela dagen! Socialisternas Tommy Waidelich gör nu till exempel allt i sin makt för att sabotera den för Sverige så kritiska europakten. Att finanskrisen därmed tillåts fortsätta med oförminskad styrka tycks inte bekymra den plumpe postiljonen Waidelich, vars ekonomiska politik nu allt mer påminner om någonting från Nordkorea. Föga förvånande börjar också konsekvenserna av detta ansvarslösa beteende blir nu allt mer uppenbara.
I år till exempel de svenska kommuner som höjer skattetrycket rekordhöga tio gånger fler än de som sänker det, och allt fler tvingas gå från hus och hem i de sjunkande fastighetsprisernas spår. Jazzsångerskan Pernilla Wahlgren har till exempel tvingats sälja sin bekväma villa med miljonförlust och flytta till ett enkelt radhus som en simpel kassörska. Precis som i Storbritannien under åren före Margaret Thatcher har nu dessutom till och med avfallshanteringen upphört att fungera!
I detta svåra läge hade såklart Kungen kunnat vara en samlande gestalt för svenskarna, men efter vänstermedias karaktärsmord på kungafamiljen betvivlar jag att han längre är upplagd för denna sorts uppoffringar. Kanske önskar han att han istället fötts till Kung i Tyskland, där man uppenbarligen fortfarande har vett att veta sin plats och respektera sina auktoriteter. En ny undersökning visar att det ansvarskännande tyska folket har utsett Victoria till sin favoritprinsessa, vilket bevisar hur vi fortfarande har mycket att lära av detta kulturfolk.
von Wolffhaupt verkar dock mena allvar med sina misunsamma avsikter den här gången, inte minst sedan jag lyckades stoppa hans sons försök att bli antagen till såväl Sigtuna som Lundsberg. Ack ljuva minne, jag minns fortfarande som igår det lyckorus jag kände efter att ha iscensatt denna storartade bedrift. Jag firade natten lång med en hel flaska cognac hors d'âge och trots att jag morgonen efter vaknade med en sprängande huvudvärk så vaknade jag ändå lycklig!
Hur som helst verkar von Wolffhaupt som sagt mena allvar den här gången, så jag har under dagen arbetat hårt tillsammans med Advokaten för att kunna bemöta alla anklagelser. Vi har för avsikt att inte bara krossa hans absurda anklagelser, utan att även inleda ett förtalsmål mot honom baserat på såväl dessa plumpa anklagelser som ett flertal andra som jag skrivit om tidigare.
Nåväl, nog om dessa tråkigheter, jag tänker förstås inte låta von Wolffhaupts avundsjuka beröva mina trogna läsare de grevliga samtidsreflektioner de har väntat på hela dagen! Socialisternas Tommy Waidelich gör nu till exempel allt i sin makt för att sabotera den för Sverige så kritiska europakten. Att finanskrisen därmed tillåts fortsätta med oförminskad styrka tycks inte bekymra den plumpe postiljonen Waidelich, vars ekonomiska politik nu allt mer påminner om någonting från Nordkorea. Föga förvånande börjar också konsekvenserna av detta ansvarslösa beteende blir nu allt mer uppenbara.
I år till exempel de svenska kommuner som höjer skattetrycket rekordhöga tio gånger fler än de som sänker det, och allt fler tvingas gå från hus och hem i de sjunkande fastighetsprisernas spår. Jazzsångerskan Pernilla Wahlgren har till exempel tvingats sälja sin bekväma villa med miljonförlust och flytta till ett enkelt radhus som en simpel kassörska. Precis som i Storbritannien under åren före Margaret Thatcher har nu dessutom till och med avfallshanteringen upphört att fungera!
I detta svåra läge hade såklart Kungen kunnat vara en samlande gestalt för svenskarna, men efter vänstermedias karaktärsmord på kungafamiljen betvivlar jag att han längre är upplagd för denna sorts uppoffringar. Kanske önskar han att han istället fötts till Kung i Tyskland, där man uppenbarligen fortfarande har vett att veta sin plats och respektera sina auktoriteter. En ny undersökning visar att det ansvarskännande tyska folket har utsett Victoria till sin favoritprinsessa, vilket bevisar hur vi fortfarande har mycket att lära av detta kulturfolk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)