Kärnkraften är framtiden

Jag diskuterade det spännande ämnet energipolitik med Bankmannen och Mäklaren över dagens lunch. Vi kände alla tre att efter julens alla överdådiga måltider och fina flaskor cognac så var det dags att ta det lite försiktigt med ätandet och drickandet. Vi nöjde oss därför med med en tvårätters lunch och att dela en flaska vitt årgångsvin. Till förrätt åt jag en sallad med jätteräkor och löjrom, och till varmrätt lät jag mig väl smaka av smörstekt fasan med vaktelägg och importerad färskpotatis.

Nåväl, vi diskuterade energipolitiken som sagt, och vi var rörande eniga om att med dagens rekordhöga el- och oljepriset så är det av avgörande betydelse att vi bygger ut vår elproduktion. Kärnkraften är såklart det idealiska valet, fusionsreaktorn är en välbeprövad teknik för att producera de stora mängder energi vår svenska basindustri behöver. Bränslet uran finns i rikliga mängder här hemma i Sverige, och kan till glädje för mig som den varma naturvän jag är brytas med endast minimal miljöpåverkan.

Att kärnkraften inte skulle vara säker är en myt som envist biter sig fast, men incidenten i japanska Tofushima häromåret torde ju ha motbevisat även skeptikerna en gång för alla. För det första har inte en enda människa skadats av radioaktiv strålning efter händelsen, för det andra krävdes det såväl en jordbävning som en tsunami för att olyckan skulle kunna ske, och sådana har vi ju som bekant inte här i Sverige.

Tyvärr väljer regeringen att gå den precis motsatta vägen när man nu satsar stora belopp på en utbyggnad av vindkraften istället. Formellt så sker detta såklart genom privata initiativ, men det är naturligtvis endast efter stora subventioner som dessa satsningar blivit möjliga. Som om inte detta vore illa nog så ökar nu stödet för det fundamentalistiska Miljöpartiet, vilket gör att vi riskerar att få se ännu mer slöseri med skattebetalarnas pengar av denna typ framöver.

Nåväl, nog med dystra framtidsvisioner. Efter Carl Bildts framgångsrika år som statsminister tog ju som bekant socialisten Göran Persson över. I sann socialistisk anda förde kommunalpolitikern Persson en marknadsfientlig politik i flera år, ända tills Högern tog över makten igen och Persson blev ersätt av först den här chokladkonfektskvinnan Sahlin och sedan landsortstidningsreportern Juholt.

Persson verkar dock ha blivit omvänd på äldre dagar, härtill måhända inspirerad av sin nya roll som godsägare, och berättar idag om sitt passionerade stöd för euron! Det är uppmuntrande att se att även en socialist på detta sätt kan komma på bättre tankar. Om fler politiker skulle komma till samma insikt som Persson så skulle kanske den kris som idag slår så förödande mot många europeiska näringsidkare redan varit löst!