Efter nationaldagsfirandet så bjöd jag in Mäklarens son och Bankmannen för en liten champagnekvällsvard i bästa nationaldagsanda. Över en mer än 60 år gammal Veuve Clicquot, cigarrer och kallskuret så diskuterade vi de rådande finansiella problemen, gentlemän emellan.
Mäklarens son - fortfarande iförd karolinuniform - berättade om hur hans far Mäklaren trivs väldigt bra i Schweiz, där han befunnit sig sedan en tid för att expandera sin internationella verksamhet. Han överväger tydligen att bli kvar i detta upplysta vackra land på grund av dess förmånliga beskattningsregler, någonting som blir allt vanligare bland oss i eliten. Inte minst då effekterna av den slarvigt hanterade eurokrisen tar sig uttryck i allt mer populistisk och kapitalfientlig retorik från de ledande europeiska politikernas sida. Någonting som, enligt Mäklarens son, är en växande källa till oro bland hans kamrater på Handels, dessa käcka gossar som utgör vårt konungarikes framtid och borde veta bättre än några andra.
Bankmannen instämde till fullo, och berättade för oss om EU:s senaste påfund. I korthet går detta ut på att de europeiska skattebetalana skall befrias från sin solidariska plikt att hjälpa kontinentens krisande banker. EU:s senaste påfund går tydligen ut på att bankerna själva skall finansiera de räddningsfonder snarare än att hjälpas av skattebetalarna. Ett populistiskt påfund som endast tjänar till att ge de populistiska politikerna billiga poänger, snarare än att ta ansvar för vår gemensamma framtid. För att inte tala om vilket svek det är mot våra fina banker, som i så många år självuppoffrande slitit för det allmännas bästa.
Bankerna, förklarade Bankmannen observant, är källan till vårt välstånd, de har i århundraden tillhandahållit såväl riskkapital till våra flitiga företagare som generösa lån till de mindre bemedlade klasserna i samhället som ej haft råd att betala sina bostäder kontant. Men efter att i alla år på detta sätt ha tjänat samhällets bästa har bankerna i spåren av kriser blivit ett lätt mål för vänsterjournalister och populistiska politiker. De har således i krisens spår under år efter år fått finna sig i att utpekas som syndabockar för allt som är dåligt i samhället. En ytterst skrämmande anledning, med ytterst obehagliga historiska paralleller!
Efter en så oroväckande diskussion kanske du, gode läsare, tror att kvällen slutade med dyster stämning, men om det är något jag är känd för så är det att alltid kunna se det positiva i varje given situation. Efter alla dystra ord så utbrast jag till slut i sann optimistisk anda att jag trots allt trodde att allting skulle lösa sig till det bästa. Innan någon hann protestera kallade jag därefter genast in min butler, sade till honom att spela upp Jussi Björlings klassiska tolkning av Kungssången för oss och därefter komma in till oss med mer champagne, cognac och löjromssnittar. Stämningen förändrades därefter snabbt till en anda av optimism och patriotism, och resten av kvällen förlöpte i en väldigt angenäm anda!
DN1, DN2, DN3, SvD, SR
0 kommentarer:
Skicka en kommentar